Varför ger jag alltid 100% på allt och alla? Jag får ändå bara skit tillbaka, borde ha lärt mig det vid detta laget. 

Det är nu jag ska hitta orken när jag simmar där på botten. Hur? Jag har en skatt som är beroende utav mig. Jag måste. Hur? 

Den enda som har gett mig trygghet är borta.

Den jag har gjort precis allting hela tiden under två års tid är borta.

Den som fick mig att börja leva är borta.

Känner mig död, tom. Full utav skit.

Nu är jag där igen.

Inte skada sig, man får inte det längre. Jag har ett ansvar för en annan liten människa. Hålla inne tårarna och le mot sitt allt, som kollar på en med jättestora ögon och känner att mamma är ledsen..

Det skär i mig. Ännu ett nedslag.

Jag är inte till för livet, livet är inte till för mig.

Vad ska jag göra nu? Verkligheten kryper ikapp. 

Orkar inte, måste sova. 

Kan inte.

Måste sova för att orka.

Jag älskar mitt barn ska kämpa för dig nu. 

Varför är det aldrig min tur att må bra? Varför ska jag alltid undra när jag ska få leva. Varför