Jag känner hur lugnet i kroppen infaller sig. Jag kan acceptera att vissa saker gör ont ibland, jag får inte panik såfort Milton skriker lite, alla ljud runtomkring rör mig inte längre i nacken. Jag kan vara fokuserad ändå. Världen går inte längre under på samma sätt såfort det kommer en motgång. Jag är liksom samlad. Tacka domdär medicinerna. Att jag har fått tillbaka mitt liv. Det liv jag länge har längtat efter. Så länge jag minns har dagar vart ett helvete, nätter vart en börda. Min kropp har automatiskt hittat nya sätt att överleva på. Det är jag glad för idag! För denna medicin har fått mig i schack. Att en medicin, kan få allting att bli okej, att den kan få en människa att börja må så "normalt" man bara kan. Det trodde jag inte. Ingen annan heller tror jag. Jag har ju varit ett "hopplöst fall" hos många behandlare och läkare. Ingen har vetat hur dom ska ta det tills nästa steg så allt faller på plats. Men jag trodde, dom prövade min väg och det visade sig vara helt rätt. O fyfan va glad jag är över dendär lilla lilla notisen Sven-Erik (min barnläkare) gjorde för många årsen, som har följt mig ända hit idag. Att jag kom ihåg det. Även om ingen har lyssnat förens nu, så är jag glad! Bättre nu än om ytterligare 20år. Jag vet inte om jag hade levt så länge till om jag inte hade fått någon vändpunkt någon gång. Jag hade "levt färdigt", haft ont o kämpigt tillräckligt. Men nu känns allt sååå bra, o lugnet fortsätter sippra inom mig. Jag ser positivt på framtiden nu, på riktigt! Jag har fått tillbaka min fina kille, jag har min underbara son och min lilla vovve. Jag har en underbar bästavän och många bra vänner runtom. Sommaren är verkligen på god väg o den har mycket spännande att erbjuda känner jag. Det går bra nu, så jävla bra. Nu jävlar är det VERKLIGEN min tur! Jag är hundra procent på det!