~

Tar emot att lägga upp detta. *jag vill inte ha ett piss med uppmärksamhet detta är i mitt förflutna* men.. Man ska aldrig skämmas, det va det jag ville få sagt, vi alla har olika sätt att hantera det värsta tänkbara som river inuti en. Endel prövar droger, endel dricker sprit, en del flyr omkring, endel ljuger sjukt mycket, endel gå ut o springer, endel svälter sig själva och endel gör sig illa, på ett eller annat sätt. Dom som har nått denna gränsen av smärta inuti, dom går någon väg för att undkomma det, ett sätt som passar dom. Man kanske säger att "endel gör faktiskt inte nåt, bara svaga som gör det". Men så är de tyvärr inte, man kan "missbruka" på mängder av olika sätt, tex jobba som en idiot, umgås med folk 24/7, jogga varje dag, iprincip vad som helst, som inte syns på samma sätt som det gör för mig, dom hittar en annan väg som passar för dom. Och innan det gick så långt för mig har jag prövat många vägar men det är ingenting för mig att lägga upp här känner jag eller gå in i mer, o nej, det har ABSOLUT INTE vart drogernas värld. 

Men, jag har skrapat i botten mesta delen av mitt liv, jag har hittat ett sätt som har fungerat för mig när allt har verkligen vart för mycket, jag har aldrig skurit mig själv för att ta livet utav mig, utan för att dämpa den smärta jag bär på där inne. Det må låta sjukt, men när man når den toppen av smärta inuti och vad man än gör inte hjälper, det finns liksom ingen väg ut, då har de hjälpt mig att ta till detta, dumt. För det hjälper bara för stunden, man fokuserar smärtan på ett annat ställe istället för på det inuti. Endel skär sig för ett mer sadistiskt sätt elle hur jag ska förklara men de har aldrig vart min mening med det hela. Som med alla missbruk, så hjälper det bara bara för stunden sen kommer verkligheten ikapp en. Ja, jag har gjort suicid försök, men på annat håll. Just detta självskadebeteende och annat, har jag dragits med så länge jag kan minnas och utan det vet jag ej vad jag skulle ha varit ärligt talat. 

Det är okej att känna, de är okej att ha dom där, det är okej. Jag behöver inte skämmas, det är en historia ur mitt liv och kommer alltid vara. Jag tycker ingen annan heller borde skämmas för såntdär. 

Jag har slutat upp med detta, jag fick en "dipp" för ett tagsen, men de va första gången på ca ett halvår om inte mer. Om man jämför med hur det har varit, o hur de är nu, så är detta ingenting. Ingenting alls. Och det är precis som med ett "vanligt" missbruk. En kamp att komma ut. Men, man är stark om man vill, vilket jag tänker vara. Hur mycket detdär än ekar i mitt huvud så står jag emot. Tanken kan kanske slå mig 1ggn i månaden. Mer vid jobbigare perioder. Förr var det mer eller mindre varje kväll. Men nu, står jag emot. För det är inte okej. Jag kan inte bete mig sådär. Jag kan inte vara tänka på mig själv och sen vet jag att vad det än är som händer, så är inte den/det egentligen värd att sätta ärr på min kropp utan det räcker med spåren i mitt hjärta/själ. Det är inte alltid lätt för jag har svårt att tänka klart när de väl blir sådär, men dom flesta gånger lyckas jag numera och det är jag fruktansvärt stolt över!!

Tänkte bara slänga in ett inlägg öppet om hur jag känner kring detta. Godnatt